onsdag 6 februari 2013

Mota nätoro, var närvarande förälder

Dag 15 #blogg100

Det är många som denna vecka bloggar om vad som oroar barn på nätet. Så som Joakim Granqvist vars blogg, se nedan, inspirerade mig till att skriva ner mina tankar kring ämnet

VsifpiFU: Vad oroar egentligen barn på internet?: Realism och riktiga människor verkar föga överraskande vara svaret. Videoklipp, speciellt YouTube nämns , på riktiga situationer där människ...

För Umeå universitets pressmeddelande väcker många tankar. Själv kommer jag omedelbart att tänka på hur viktig min roll som förälder är. Min reaktion är nämligen den, att rapporten bekräftar betydelsen av att vi föräldrar gör saker tillsammans på nätet med våra barn. Att vi diskuterar kring det som finns där och hur man kan undvika sådant som man inte vill se. Lika viktigt, om inte ännu viktigare, är det att prata kring det man inte kan undvika på nätet och hur man hanterar sådant.

Jag vill inte att teknik skall upplevas som skrämmande. Så jag försöker mitt bästa. Min dotter är sju år och jag vill att hon skall känna en viss trygghet då hon är på nätet, helt trygg kan man ju aldrig vara. Vi gör saker tillsammans på nätet, spelar, googlar, använder appar av olika slag, tittar på Facebook/Twitter, filmar med Vine och tittar på andras filmer o.s.v. På så sätt blir det mesta som finns på nätet inspirerande och roligt. Det är sällan vi råkar på något skrämmande.

Wilma får även vara för sig själv på nätet. Då finns min man eller jag ändå alltid nära till hands, för att hjälpa till och besvara hennes frågor. För frågor är ju ingen bristvara, då man är sju år :) Det här är säkert ändå inget unikt, utan något som de flesta föräldrar gör med sina barn, hoppas jag. För det är ju inget tidskrävande, man tar sig tid nu som då.

En annan grej som jag upplever att det är viktigt att tala om med sina barn är mobiltelefonen. De flesta elever har, redan i årskurs ett, en mobiltelefon med kamera och tillgång till nätet. Så vi har pratat mycket kring vad man får/inte får fotografera. Att man måste respektera ett nej och att andra måste respektera ett nej, man får inte fotografera någon utan lov. Vad skall man göra om någon fotograferar i alla fall? Vem skall man prata med? Frågorna som uppstår kring liknande situationer är många och det är bra om man både som barn och förälder är lite förberedd. Tycker, jag.

Och jo, vi pratar mycket hemma. Så Wilma är rätt verbal :)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar