Nätoro, skolans ansvar?

Dag 16 #blogg 100

Igår skrev jag i min blogg Mota nätoro, var närvarande förälder om Umeå universitets pressmeddelande, som gäller barn och ungas oro för innehållet på nätet. Om hur jag som förälder reagerade på rapportens resultat. Sen kan man ju fråga sig, har skolan inget ansvar?

Jovisst, ett ansvar som än så länge är något vagt formulerat. Kanske det blir bättre snart, i och med den pågående revideringen av Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. Faktum är ändå, att det egentligen inte är på den nivån som bristerna finns.

Min åsikt är att skolans ledare borde uppmunta lärare till att använda webben och sociala medier. Istället har det höjts många varnande finger. Jag har till och med hört förslag om att lärare borde förbjudas att vara delaktiga i sociala medier :) det var faktiskt rätt nyligen. Frågan är ju bara hur vi då skall lära våra elever något om internet och sociala medier? För majoriteten av lärarna anser att de har otillräckliga kunskaper om webben och sociala medier, läs exempelvis artikeln i Kauppalehti.

Sen behövs det ju förstås lite teknik, då man skall ge sig ut på webben. Jag läste helt nyligen en artikel, minns inte vilken, som gjorde mig något irriterad. I den kunde jag läsa att det finns ingen orsak för lärare att hänvisa till dålig ekonomi, för att förklara brister i skolans IKT-undervisning. Författaren upplyste läsarna om att skolan kan ju använda de gratisprogram som finns på nätet. Istället för att köpa dyra pedagogiska program. Tack för upplysningen!

Det var ju rätt tydligt att författaren inte arbetar i skolvärlden. För visst finns det skolor med fin utrustning, grattis! Många jobbar ändå med utrustning som knappt ens fungerar som skrivmaskiner. Än mindre att man skulle kunna utnyttja dem till att lära sig mer om webben, sociala medier, Skype och dylikt. Dessutom kan användningen vara begränsad, vissa program går inte att använda.

Ofta är det IT-personal, som arbetar avlägset från skolans verksaamhet, som sätter gränser för IKT-undervisningen. Skype? Nej, det kan inte behövas i skolans datorer! Någon måtta skall det väl vara på vad lärare skall få göra på arbetstid. Tänk, att sån´t händer ännu idag! Så långt bort från BETT, som det kan vara, men ändå här och nu.

Om lärare skall undervisa IKT, måste det finnas modern teknik på skolan och tillgång till de program/sidor som behövs för undervisningen, det mesta är faktiskt kostnadsfritt :) Men fram för allt behövs det tid och fortbildning för lärarna.

Så vad vill jag nu säga med denna text; Jo, mota nätoro, var en närvarande förälder!

Mota nätoro, var närvarande förälder

Dag 15 #blogg100

Det är många som denna vecka bloggar om vad som oroar barn på nätet. Så som Joakim Granqvist vars blogg, se nedan, inspirerade mig till att skriva ner mina tankar kring ämnet

VsifpiFU: Vad oroar egentligen barn på internet?: Realism och riktiga människor verkar föga överraskande vara svaret. Videoklipp, speciellt YouTube nämns , på riktiga situationer där människ...

För Umeå universitets pressmeddelande väcker många tankar. Själv kommer jag omedelbart att tänka på hur viktig min roll som förälder är. Min reaktion är nämligen den, att rapporten bekräftar betydelsen av att vi föräldrar gör saker tillsammans på nätet med våra barn. Att vi diskuterar kring det som finns där och hur man kan undvika sådant som man inte vill se. Lika viktigt, om inte ännu viktigare, är det att prata kring det man inte kan undvika på nätet och hur man hanterar sådant.

Jag vill inte att teknik skall upplevas som skrämmande. Så jag försöker mitt bästa. Min dotter är sju år och jag vill att hon skall känna en viss trygghet då hon är på nätet, helt trygg kan man ju aldrig vara. Vi gör saker tillsammans på nätet, spelar, googlar, använder appar av olika slag, tittar på Facebook/Twitter, filmar med Vine och tittar på andras filmer o.s.v. På så sätt blir det mesta som finns på nätet inspirerande och roligt. Det är sällan vi råkar på något skrämmande.

Wilma får även vara för sig själv på nätet. Då finns min man eller jag ändå alltid nära till hands, för att hjälpa till och besvara hennes frågor. För frågor är ju ingen bristvara, då man är sju år :) Det här är säkert ändå inget unikt, utan något som de flesta föräldrar gör med sina barn, hoppas jag. För det är ju inget tidskrävande, man tar sig tid nu som då.

En annan grej som jag upplever att det är viktigt att tala om med sina barn är mobiltelefonen. De flesta elever har, redan i årskurs ett, en mobiltelefon med kamera och tillgång till nätet. Så vi har pratat mycket kring vad man får/inte får fotografera. Att man måste respektera ett nej och att andra måste respektera ett nej, man får inte fotografera någon utan lov. Vad skall man göra om någon fotograferar i alla fall? Vem skall man prata med? Frågorna som uppstår kring liknande situationer är många och det är bra om man både som barn och förälder är lite förberedd. Tycker, jag.

Och jo, vi pratar mycket hemma. Så Wilma är rätt verbal :)