Du är värd ett rejält suddgummi!

Dag 67 #Blogg100

Idag vill jag blogga om en sådan enkel sak som suddgummin. Det är märkligt att det finns så många dåliga suddgummin på marknaden. Suddgummin som är helt värdelösa, då dom skall användas till att sudda ut något.

Jag förstår att vissa suddgummin inte har någon annan uppgift än att se roliga, vackra, skrämmande eller fula ut. Jag har också köpt sådana åt Wilma :) för alla vill ju ha dem. Jag också, då jag var en liten söt skolelev.

Sen skall man ändå som förälder gärna se till att barnet även har rejäla, fungerande suddgummin. Helst ett hemma och ett i skolan. För annars får barnet slita så svetten lackar då något gått fel. Jobbigast är det för dem som har svårt med finmotoriken, då går skolboken eller teckningen nästan sönder då dom försöker sudda ut något. Suck. Det ser så jobbigt ut. Jag går alltid fram och hjälper till då jag ser sådant. Helst hade jag donerat eleven ett rejält suddgummi. Det är vi alla värda!

Nu hade jag ju gärna satt ut en bild på ett välfungerande suddgummi. Jag är ju ändå tjänsteman, alltid i tjänst, så jag tar det försiktigt och låter bli. Fegis!

Skriver barn dagbok idag?

Dag 26 #blogg100

Igår skrev jag att mitt bloggande troligtvis har påverkat Wilmas skrivande. Nu vet jag det :) Idag meddelade min rara 7-åring att hon också tänker skriva dagbok. Genast på morgonen, innan vi gav oss iväg ut i slalombacken, hann hon skriva några rader. Hon tar dessutom modell av bloggandet och meddelade att vi får gärna läsa i dagboken. Dagboken är inte hemlig.

Jag skrev själv också dagbok som barn och tonåring. Mina dagböcker var hemliga, så som dom oftast var då. Jag sparade alla dagböcker ganska länge, men sen brände jag upp dem som vuxen, för kanske 15 år sedan. Då jag kastade böckerna i brasan undrade jag om jag någonsin kommer att ångra att jag brände upp dem. Det har jag inte gjort. Än.

Jag vet inte hur vanligt det är längre, med dagbok. Att barn skriver dagbok för sin egen skull, inte bara då läraren kräver det. Jag minns hurudan tröst dagboken kunde vara för mig. Då jag bråkat med någon kompis eller med mamma och jag kände mig ledsen. Då var det skönt att skriva ner sina känslor och tankar i dagboken. Det var dessutom lika roligt att skriva i dagboken då jag var glad, kär eller förväntansfull :)

Idag känner jag inte ett behov att skriva om liknande händelser. Det känns där emot väldigt trevligt att reflektera kring det som händer på jobbet eller sådant jag läst i tidningen eller på Twitter.

Min dagbok. Inte en läderinbunden bok, men en smidig MacBook.

Mota nätoro, var närvarande förälder

Dag 15 #blogg100

Det är många som denna vecka bloggar om vad som oroar barn på nätet. Så som Joakim Granqvist vars blogg, se nedan, inspirerade mig till att skriva ner mina tankar kring ämnet

VsifpiFU: Vad oroar egentligen barn på internet?: Realism och riktiga människor verkar föga överraskande vara svaret. Videoklipp, speciellt YouTube nämns , på riktiga situationer där människ...

För Umeå universitets pressmeddelande väcker många tankar. Själv kommer jag omedelbart att tänka på hur viktig min roll som förälder är. Min reaktion är nämligen den, att rapporten bekräftar betydelsen av att vi föräldrar gör saker tillsammans på nätet med våra barn. Att vi diskuterar kring det som finns där och hur man kan undvika sådant som man inte vill se. Lika viktigt, om inte ännu viktigare, är det att prata kring det man inte kan undvika på nätet och hur man hanterar sådant.

Jag vill inte att teknik skall upplevas som skrämmande. Så jag försöker mitt bästa. Min dotter är sju år och jag vill att hon skall känna en viss trygghet då hon är på nätet, helt trygg kan man ju aldrig vara. Vi gör saker tillsammans på nätet, spelar, googlar, använder appar av olika slag, tittar på Facebook/Twitter, filmar med Vine och tittar på andras filmer o.s.v. På så sätt blir det mesta som finns på nätet inspirerande och roligt. Det är sällan vi råkar på något skrämmande.

Wilma får även vara för sig själv på nätet. Då finns min man eller jag ändå alltid nära till hands, för att hjälpa till och besvara hennes frågor. För frågor är ju ingen bristvara, då man är sju år :) Det här är säkert ändå inget unikt, utan något som de flesta föräldrar gör med sina barn, hoppas jag. För det är ju inget tidskrävande, man tar sig tid nu som då.

En annan grej som jag upplever att det är viktigt att tala om med sina barn är mobiltelefonen. De flesta elever har, redan i årskurs ett, en mobiltelefon med kamera och tillgång till nätet. Så vi har pratat mycket kring vad man får/inte får fotografera. Att man måste respektera ett nej och att andra måste respektera ett nej, man får inte fotografera någon utan lov. Vad skall man göra om någon fotograferar i alla fall? Vem skall man prata med? Frågorna som uppstår kring liknande situationer är många och det är bra om man både som barn och förälder är lite förberedd. Tycker, jag.

Och jo, vi pratar mycket hemma. Så Wilma är rätt verbal :)