Den ska va´ rätt på många sätt!

Dag 31 #Blogg100

Jag har länge tänkt blogga om tystläsningsboken/bänkboken. Nu hade jag ändå nästan glömt bort det, tills jag igår noterade Hanna Jennebos examensarbete; Sch, bänkboken talar, på Twitter. Det finns rätt mycket att blogga om gällande bänkboken, så jag försöker begränsa mig. Jag kan blogga mer om bänkboken en annan gång.

I de flesta klasser, speciellt i de lägre årskurserna, har eleverna en bänkbok som de läser i då och då, tyst för sig själva. Ibland läser hela klassen samtidigt, men ofta fungerar bänkboken även som sysselsättning för de elever som är snabbt klara med uppgifterna.

Under mina år speciallärare har jag besökt många klasser för observation, ofta av något specifikt. Då och då händer det att läraren ber eleverna ta fram sin bänkbok och läsa i den medan jag är med i klassen. Då är det rätt vanligt att jag noterar att de svaga läsarna har en bok som är allt för avancerad. Dessa elever sitter ofta endast och bläddrar i sin bok, fram och tillbaka. Fördriver tiden.

De svaga läsarna behöver vanligtvis hjälp med att hitta en intressant bok eller talbok på rätt nivå. Tyvärr ser jag ändå allt för ofta, att dessa elever inte fått den hjälp dom behöver. Vad är då syftet med deras bänkbok? Deras läsning förbättras inte och deras intresse för läsning ökar inte heller. De sitter tysta och väntar på att klockan skall ringa ut på rast. Är det syftet? Att eleverna är tysta? Jag tror inte det, för de flesta lärare vill väl med bänkboken. Ofta har man ändå som lärare så mycket att hålla i minnet, att man lätt glömmer eller inte hinner stöda dom svaga läsarna i deras bokval.

En Lätt att Läsa bok, så som Spöket i skolan, kan kännas rätt på många sätt.

Här tror jag att många lärare kan bli bättre på att utnyttja resurser vi har i skolan; speciallärare och skolbibliotekarie. Vi kommer gärna båda två och hjälper till, vi kan bidra med olika kompetenser. Vi hjälper mer än gärna de elever som har svårt att hitta en intressant bok, på rätt nivå. En bok som känns rätt på alla sätt; intressant och lättläst, inte för barnslig. Det enda som förutsätts är planering, så vi kan finnas till hands i biblioteket då ni är i farten och väljer böcker.

Nu är det dags för tystläsning, för mig :)

Talböcker för lärandet

Dag 8/#blogg100

Planeringen av inkommande läsår kommer sakta igång. Snart skall alla läromedel och annat materiel beställas. Ett av de svåraste uppdragen är att förutse vilka och hur många talböcker vi behöver följande skolår.

Jag har rekommenderat talböcker för elever i många år, det närmar sig väl 10 år snart. Ändå kan jag inte låta bli att stanna upp då och då. Fascineras av hur mycket talböckerna kan komma att betyda för elevers lärande och läsutveckling.

En talbok kan man lyssna på via en Daisy-reader eller på datorn. De flesta lyssnar via datorn, eftersom en Daisy-reader är ganska dyr. Det är så roligt att höra hur vitsorden plötsligt stiger, ofta i fler ämnen, då en elev med lässvårigheter fått tillgång till inlästa läromedel.

Idag behöver jag därför inte längre motivera användningen av inlästa läromedel för lärare. De flesta lärare är idag införstådda i att man måste särskilja på lästräning och lärande. En elev som har svårigheter med läsning skall inte ständigt behöva träna läsning. Det är utmattande att läsa, då man har stora svårigheter. Då man läser på biologiläxan skall fokus därför vara på själva lärandet, lästräningen görs vid ett annat tillfälle.

Förvånanasvärt få vuxna känner ändå till möjligheten att låna/köpa talböcker, läromedel och skönlitteratur. Att man kan låna eller köpa även till sig själv, om man uppfyller Celias krav på låntagare.

Utbudet av inläst skönlitteratur är enormt. Det känns ofta helt fantastiskt för elever, som tidigare inte orkat läsa genom en bok på tio sidor, att plötsligt kunna läsa samma böcker som andra jämnåriga. Fler vuxna borde därför känna till talböcker. Alla skall åtminstone veta att de har möjlighet att uppleva skönlitteratur, trots sina lässvårigheter.

För det är ju så att vuxna som läser inspirerar barn till läsning. Likaså utgör vuxna som använder talböcker goda förebilder för sina barn som kanske också behöver talböcker, för att klara skolgången enligt sina förutsättningar för lärande. Jag önskar att Celia som ansvarar för produktionen och utlåningen av talböcker skulle marknadsföra sina tjänster ännu mer. På KSR, Kyrkslätts svenska resurscentrum, försöker vi sprida kunskap om talböckernas existens genom att dela ut broschyrer om Celias verksamhet. Dem delar vi ut till alla intresserade och ibland även till ointresserade, potentiella kunder :)

Nu måste jag ut i snöstormen och skotta snö. Det skall bli riktigt skönt.

Dag 5 blogg#100 Du har rätt Jens Berg

Jag har läst Jens Bergs krönika i dagens Huvudstadsblad. Jag instämmer i mycket av det han skriver kring läromedlen i dagens skola och elevernas motivation till lärande. Ibland känns det skönt att ändå skriva ner mina egna reflektioner, klargöra för mig själv vad jag egentligen tycker och tänker.

Läromedlen i dagens finlandssvenska skola är föråldrade. Det är omöjligt att hålla läromedlen uppdaterade i samma takt som samhället förändras. Kostnaderna skulle bli orimliga. Min personliga åsikt är därför att vi helt kunde överge dom tryckta läromedlen. Dom känns uråldriga, är dyra och  ofta utslitna och fulla med klotter, eftersom dom återanvänds. Dessutom upplever jag att dom allt för ofta får  styra elevernas skolarbete. Fokus ligger mer på att fylla böckerna, än på elevernas lärande.

Sen finns det ju e-läromedel, men dem ställer jag mig tveksam till. E-läromedlen förutsätter att alla har tillgång till dator, vilket alla tyvärr inte har. Mitt största argument mot e-läromedel är ändå; varför skall vi betala för något som redan finns gratis på webben? För e-läromedel kostar.

Min personliga åsikt är att om vi skall förbereda våra barn/elever för det samhälle vi lever i idag så behöver vi lära dem att söka, sortera och kritiskt granska information. Ge dem beredskap att hantera teknik, redskap och hjälpmedel som behövs i det egna lärandet och för att klara vardagen.

Vi behöver uppmuntra elever till nyfikenhet, reflektion och erfarenheter av problemorrienterade frågeställningar. Uppmuntra till ett lärande där själva processen och det egna skapandet av möjliga lösningar är målet. Ett lärande där själva kunskapsmålet kan variera från elev till elev. Ett lärande utan gränser. Jag vill därför ha webben som elevernas källa till kunskap, för det är den i vardagen också. Åtminstone i min familjs vardag :)

Det här förutsätter förstås, liksom e-läromedlen, att alla har tillgång till dator. Hela skoldagen. Jag tycker personligen att salar fyllda med datorer är passé. Datorerna skall finnas i klassen, en för varje elev. Det finns så mycket mer man kan lära sig om ekorren, än det som står i läromedlen. Varför skall vi hindra de elever som vill och kan lära sig mer, än det som skolan/läromedlen förutsätter?

För elever i behov av stöd, på grund av exempelvis läs- eller/och skrivsvårigheter skulle tillgången till dator ge helt andra förutsättningar till lustfyllt lärande. Det finns många tekniska hjälpmedel som kan stöda både läsningen och skrivandet, då man jobbar på en dator. Lösningarna skall naturligtvis anpassas efter varje elevs behov, men visst kunde många elevers lärande stödas med hjälp av mer teknik i skolan. Tänk bara det!

Nu är jag inte den enda läraren som tänker så här. Det finns massor med lärare som har fantastiska visioner om hur lärandet i dagens skola kunde vara om vi hade tillgång till datorer/webben. Våra datorer är ändå av den kvalité att man inte vet om man skall gråta eller skratta. Idag har jag nog närmare till gråt. Den politiska viljan att satsa på datorer och den service som dom kräver, verkar inte finnas. Att både lärare och rektorer protesterar verkar inte ha någon effekt på beslutsfattarna. Men vad vet jag om kommunens andra utgifter? Inte så mycket, men jag protesterar ändå. Utgående från det jag vet. Sen finns det ju skolor som har allt, tror eller hoppas jag. Kommuner där beslutsfattarna har tänkt framåt, på framtidens vuxna. Kan vi få dessa politiker till låns?

Så fastän vi har duktiga, visionära och inspirerade lärare så sitter vi fast i ett datorträsk, som varken inspirerar till lärande, skrivande, läsande eller något annat. Alla vill vi ändå upp härifrån; elever, lärare och rektorer.

Suck, nu måste jag göra något som får mig på gott humör.

Dag 3 #blogg100

Läste den nyutkomna Läraren igår kväll. Igen var de finskspråkiga eleverna i den finlandssvenska skolan på tapeten. Jag tycker vi skall sluta ställa dom två språkgrupperna mot varandra. Varför kan vi inte vara glada över att fler finskspråkiga vill att deras barn skall gå i finlandssvensk skola? Det är ju helt fantastiskt om fler vill att deras barn skall gå i svenskspråkig skola! 

Min dröm är att vi välkomnar alla som vill komma till våra finlandssvenska skolor. Att vi hjälper de tvåspråkiga och enspråkigt finskspråkiga eleverna genom att stöda deras utveckling av både det finska och svenska språket, för det stöder deras utveckling av färdigheter i svenska. 

Jag önskar också att elever från enspråkigt finskspråkiga hem skulle få läxhjälp i skolan, efter skoltid, av någon som talar både svenska och finska. Ett utvidgat ordförråd i finska stöder elevens utveckling av  det svenska ordförrådet. Det skulle kännas fantastiskt bra om vi kunde erbjuda dessa elever en skolgång som ger dem goda erfarenheter av lärande och växande i en finlandssvensk skola! Tänk hur fint det är med människor som är tvåspråkiga och som sprider intresset för vårt språk vidare.

Lärarnas avsikter är goda, men då resurserna är knappa räcker inte orken alltid till. Den finlandssvenska skolan behöver stöd för att komma vidare och ut ur denna evigt pågående diskussion, känns det som. Många av dessa åtgärder är egentligen inte så resurskrävande. Här behövs en rejäl knuff åt rätt håll  Vem kan ge den? Hur skulle det vara med ett initiativ från Utbildningsstyrelsen? 

Jag vill inte att våra finskspråkiga elever skall gå ut från vår skola med dåliga upplevelser av det egna lärandet och känslan av att inte räcka till.

Dessutom önskar jag mer samarbete mellan speciallärarna i de svensk- och finskspråkiga skolorna. Vi behöver hjälp i arbetet med att stöda de elever som har en stark finskspråkig bakgrund. Hur kan vi samarbeta kring dessa elever? Vem ger oss tid och möjlighet för sådant samarbete?

Om jag fick önska mig något av Utbildningsstyrelsen så skulle det vara ett nationellt projekt där vi utvecklar våra arbetssätt och stödformer för just dessa elever. Men sådant är inte politiskt korrekt har jag förstått. Alltid är det någon som upplever att det är orättvist om man satsar mer på en specifik grupp. Klagomålen skulle väl vara att man satsar mer på

1. de svenska skolorna
2. de finskspråkiga eleverna
3. de tvåspråkiga
4. familjer som valt en skola med annat undervisningsspråk än hemspråket (då får dom väl ta konsekvenserna)

Men jag står för min politiskt inkorrekta åsikt, för något måste göras. Det enda jag bryr mig om är att eleverna får erfarenheter som uppmuntrar till ett livslångt lärande. Hoppas någon klokare kommer på en politiskt korrekt lösning, snabbt.

Tjiling, nu måste jag göra mig klar för jobb!