Överföringsmöten inför skolåret 2013-2014

Dag 83 #Blogg100

Så här på våren är det alltid dags för så kallade överföringsmöten. Då samlas vi i fler yrkesövergripande möten mellan förskola-skola eller skola-skola. Vi diskuterar det eventuella stöd som de nya eleverna kommer att behöva inkommande skolår och vilka förberedelser som behöver vidtas redan nu i vår.

På små skolor är dessa möten rätt snabbt över, men på en stor skola kan det bli riktiga mastodont möten som tar flera timmar i anspråk. Hittills tycker jag ändå att våra möten gått rätt smidigt i år. Det besvärligaste skedet är nästan att hitta den gemensamma tiden för de olika yrkesgrupperna, eftersom fler av oss jobbar på många förskolor/skolor.

Våra överföringsmötena är en garanti för att allas behov av stöd tillgodoses genast vid skolstart. Ingen elev behöver känna sig åsidosatt och ensam. Våra möten är ett resurskrävande arbete med ett beundransvärt mål. För oss speciallärare blir detta vanligtvis ett arbete som görs utanför vår egentliga arbetstid.

I detta skede är inte elevens kommande lärare med på mötet, eftersom klassläraren/-föreståndaren inte alltid är riktigt klar än. Då det är överföringsmöte mellan exempelvis en byskola och Winellska skolan så möts ofta skolornas respektive speciallärare, skolpsykolog och -hälsovårdare. Är det överföring från förskola till skola så möter skolans personal vanligtvis förskolans specialbarnträdgårdslärare. Ibland har vi även någon annan personal med på våra möten eller någon elevs vårdnadshavare. Det är bra då arbetet kan vara flexibelt, enligt behov.

Jag har klarat hela vintern utan förkylning, vad jag minns :) Nu verkar ändå en vårförkylning ta makten över min kropp. Så nu tänker jag krypa upp i sängen och vila. Så orkar jag med det som återstår av arbetsveckan.

Här var det plogat!

Dag 41 #Blogg100

Idag var jag i Karuby skola och där hämtade en av kollegerna ett par fina buketter med tulpaner till skolan. Alla blev glada över tulpanerna och det blev genast lite mer vår i allas hjärtan. Fast det råder full vinter där ute.

Efter de senaste dagarnas snöoväder startade jag tidigt hem ifrån idag. Jag tänkte att vägarna ut till Karuby är kanske inte plogade genast på morgonen. Men ack så fel jag hade :) Här var det plogat minsann! Det var ingen sak att köra ut till Karuby skola. Det är tydligen bara här i tätorten som det tar tid innan vägen blir plogad. Det brukar ske kring 17-tiden i vårt bostadsområde :( Ibland får vi vänta ett par dagar innan vägen alls blir plogad.

Tulpaner hör våren till, den här fina buketten står i Karuby skola.

Då jag fick klart för mig att jag i år även skall jobba ute i ett par byskolor, var det just väglaget på vintern som oroade mig mest. Men i år har det inte varit något problem, inte än i alla fall. Jag har inte heller sett en enda älg eller hjort på vägarna. Jag har faktiskt inte sett något djur över huvudtaget. Det gick vildare till på arbetsvägen mellan Malmö och Ystad, där jag såg både hästar och grisar på vägen :)

Lärare, kräv mera!

Dag 22 #Blog100

Idag stod nästa byskola i turen, Friggesby skola. Den svenskspråkiga byskola i Kyrkslätt som har färst med elever. Undras om jag någonsin tidigare skrivit en mening med ordet färst :)

Jag kom till Friggesby skola då den första lektionen redan pågick och skolgården låg öde. Så jag passade på att ta en bild av skolbyggnaden, som är gul precis som Karuby skola, innan jag lassade ur bilen.

Friggesby skola, Kyrkslätt

Måste säga att jag är enormt tacksam för shoppingvagnen som vi köpte till alla ambulerande speciallärare, skolhälsovårdare och skolpsykolog strax innan jul. Det är så skönt att slippa bära på allt materiel som jag skall ha med mig, från skola till skola. Dessutom rullar den här shoppingvagnen fint i snö och ojämn mark. Det behövs!

Shoppingvagn för ambulerande personal.

Egentligen tycker jag att liknande vagnar borde köpas åt alla som ambulerar, i hela landet. Jag har aldrig förstått varför lärare måste lägga ut egna pengar på att köpa väskor som skall användas till transport av skolans material. Helt obegripligt! Vi måste bli bättre på att kräva mer; att det vi behöver i jobbet skall bekostas av skolan/kommunen. Jag vet exempelvis fler lärare som själva bekostat elevernas pennor. Det är inte klokt!

Det finns exempelvis inte, vad jag vet, en lärare som klarar av sitt jobb utan en rejäl planeringskalender. I den planerar vi vårt jobb, dag för dag, timme för timme, minut för minut. Då jag jobbade i Sverige var det en självklarhet att kalendern betalades av skolan. Den är ju ett arbetsredskap, för många det viktigaste redskapet. Här i Finland har jag inte varit med om att en skola skulle betala lärares planeringskalender. Konstigt.

Det förutsätts ju, att vi skall föra bok över planeringen och elevers lärande. Redskapen för det måste vi ändå bekosta själva. Det är riktigt dåligt. Skärpning rektorer! Se till att er personal får ordentliga kalendrar för planering och dokumentation.

Nu har jag sagt mitt för idag :D Alltså här på bloggen! Jag kommer att säga massvis med saker ännu idag.

Ambulerande lärare

Dag 21 #Blogg100

Idag har jag jobbat i Karuby skola, en liten byskola. På vägen till Karuby fick jag njuta av ett fantastiskt vackert snölandskap. Jag hade gärna stannat och fotograferat de vackra vyerna, men det fanns det inte tid för. Så jag körde fokuserat vidare på den snirkliga vägen.

Det brukar vanligtvis vara ont om parkeringsplats vid Karuby skola, undantagsvis idag. Det kändes skönt att elegant göra in sin bil på en ledig och rymlig parkeringsplats. Konstigt hur små saker kan göra en glad.

Det är alltid trevligt att komma till Karuby skola. Skolans atmosfär är varm och den känns genast man träder in genom dörren. Det är förstås personalens förtjänst. Fast jag inte jobbar där dagligen känner jag mig alltid välkommen. Det är jag tacksam för.

Det är inte alltid lätt att vara ambulerande lärare. Stressnivån är oftast rätt hög och kan försvåras av att man dessutom känner sig ovälkommen. Man stör vardagsrytmen, räcker inte till någonstans. Själv hade jag lovat mig att aldrig ta en tjänst där jag måste ambulera. Jag har sett för många ambulerande lärare gå rakt in i den omtalade väggen. Men efter sådär 15-års lärarbete så hände det.

Då jag anställdes till min nuvarande tjänst visste jag inte att det fanns risk för att jag måste ambulera, så det gick som det gick. Vissa år ambulerar jag, andra inte. Dom år jag ambulerar känner jag mig inte riktigt hemma någonstans. Jag missar för mycket av det som händer i skolornas vardag. Det saknas kontinuitet, allt flyter. Därför är det extra trevligt att känna sig välkommen. Det ger en kraft att orka.

Då eleverna gått hem smet jag ut i snövädret och tog ett fotografi av skolbyggnaden, Karuby skola. Den ligger strax intill landsvägen, så tyvärr lyckades jag inte få den vackra skogen med på samma bild. Eleverna har en fantastisk skolgård, med skog och gott om utrymme att leka på.

Bilden här nedan visar Karuby skola, tyst och tom, då eleverna gått hem för dagen.

Här syns utsikten från personalingången. Idag var det så vacker utsikt från trappavsatsen, att det var på sin plats med att njuta av vädret och ta en nypa frisk luft mellan varven.

Nästa vecka har vi sportlov så det dröjer två veckor innan jag åker till Karuby skola igen. Jag hoppas det vintriga vädret håller i sig så det faktiskt går att hålla ett sportigt lov med mycket skidning, slalom och skridskoåkning.