Nätoro, skolans ansvar?

Dag 16 #blogg 100

Igår skrev jag i min blogg Mota nätoro, var närvarande förälder om Umeå universitets pressmeddelande, som gäller barn och ungas oro för innehållet på nätet. Om hur jag som förälder reagerade på rapportens resultat. Sen kan man ju fråga sig, har skolan inget ansvar?

Jovisst, ett ansvar som än så länge är något vagt formulerat. Kanske det blir bättre snart, i och med den pågående revideringen av Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. Faktum är ändå, att det egentligen inte är på den nivån som bristerna finns.

Min åsikt är att skolans ledare borde uppmunta lärare till att använda webben och sociala medier. Istället har det höjts många varnande finger. Jag har till och med hört förslag om att lärare borde förbjudas att vara delaktiga i sociala medier :) det var faktiskt rätt nyligen. Frågan är ju bara hur vi då skall lära våra elever något om internet och sociala medier? För majoriteten av lärarna anser att de har otillräckliga kunskaper om webben och sociala medier, läs exempelvis artikeln i Kauppalehti.

Sen behövs det ju förstås lite teknik, då man skall ge sig ut på webben. Jag läste helt nyligen en artikel, minns inte vilken, som gjorde mig något irriterad. I den kunde jag läsa att det finns ingen orsak för lärare att hänvisa till dålig ekonomi, för att förklara brister i skolans IKT-undervisning. Författaren upplyste läsarna om att skolan kan ju använda de gratisprogram som finns på nätet. Istället för att köpa dyra pedagogiska program. Tack för upplysningen!

Det var ju rätt tydligt att författaren inte arbetar i skolvärlden. För visst finns det skolor med fin utrustning, grattis! Många jobbar ändå med utrustning som knappt ens fungerar som skrivmaskiner. Än mindre att man skulle kunna utnyttja dem till att lära sig mer om webben, sociala medier, Skype och dylikt. Dessutom kan användningen vara begränsad, vissa program går inte att använda.

Ofta är det IT-personal, som arbetar avlägset från skolans verksaamhet, som sätter gränser för IKT-undervisningen. Skype? Nej, det kan inte behövas i skolans datorer! Någon måtta skall det väl vara på vad lärare skall få göra på arbetstid. Tänk, att sån´t händer ännu idag! Så långt bort från BETT, som det kan vara, men ändå här och nu.

Om lärare skall undervisa IKT, måste det finnas modern teknik på skolan och tillgång till de program/sidor som behövs för undervisningen, det mesta är faktiskt kostnadsfritt :) Men fram för allt behövs det tid och fortbildning för lärarna.

Så vad vill jag nu säga med denna text; Jo, mota nätoro, var en närvarande förälder!

Mota nätoro, var närvarande förälder

Dag 15 #blogg100

Det är många som denna vecka bloggar om vad som oroar barn på nätet. Så som Joakim Granqvist vars blogg, se nedan, inspirerade mig till att skriva ner mina tankar kring ämnet

VsifpiFU: Vad oroar egentligen barn på internet?: Realism och riktiga människor verkar föga överraskande vara svaret. Videoklipp, speciellt YouTube nämns , på riktiga situationer där människ...

För Umeå universitets pressmeddelande väcker många tankar. Själv kommer jag omedelbart att tänka på hur viktig min roll som förälder är. Min reaktion är nämligen den, att rapporten bekräftar betydelsen av att vi föräldrar gör saker tillsammans på nätet med våra barn. Att vi diskuterar kring det som finns där och hur man kan undvika sådant som man inte vill se. Lika viktigt, om inte ännu viktigare, är det att prata kring det man inte kan undvika på nätet och hur man hanterar sådant.

Jag vill inte att teknik skall upplevas som skrämmande. Så jag försöker mitt bästa. Min dotter är sju år och jag vill att hon skall känna en viss trygghet då hon är på nätet, helt trygg kan man ju aldrig vara. Vi gör saker tillsammans på nätet, spelar, googlar, använder appar av olika slag, tittar på Facebook/Twitter, filmar med Vine och tittar på andras filmer o.s.v. På så sätt blir det mesta som finns på nätet inspirerande och roligt. Det är sällan vi råkar på något skrämmande.

Wilma får även vara för sig själv på nätet. Då finns min man eller jag ändå alltid nära till hands, för att hjälpa till och besvara hennes frågor. För frågor är ju ingen bristvara, då man är sju år :) Det här är säkert ändå inget unikt, utan något som de flesta föräldrar gör med sina barn, hoppas jag. För det är ju inget tidskrävande, man tar sig tid nu som då.

En annan grej som jag upplever att det är viktigt att tala om med sina barn är mobiltelefonen. De flesta elever har, redan i årskurs ett, en mobiltelefon med kamera och tillgång till nätet. Så vi har pratat mycket kring vad man får/inte får fotografera. Att man måste respektera ett nej och att andra måste respektera ett nej, man får inte fotografera någon utan lov. Vad skall man göra om någon fotograferar i alla fall? Vem skall man prata med? Frågorna som uppstår kring liknande situationer är många och det är bra om man både som barn och förälder är lite förberedd. Tycker, jag.

Och jo, vi pratar mycket hemma. Så Wilma är rätt verbal :)

Dag 5 blogg#100 Du har rätt Jens Berg

Jag har läst Jens Bergs krönika i dagens Huvudstadsblad. Jag instämmer i mycket av det han skriver kring läromedlen i dagens skola och elevernas motivation till lärande. Ibland känns det skönt att ändå skriva ner mina egna reflektioner, klargöra för mig själv vad jag egentligen tycker och tänker.

Läromedlen i dagens finlandssvenska skola är föråldrade. Det är omöjligt att hålla läromedlen uppdaterade i samma takt som samhället förändras. Kostnaderna skulle bli orimliga. Min personliga åsikt är därför att vi helt kunde överge dom tryckta läromedlen. Dom känns uråldriga, är dyra och  ofta utslitna och fulla med klotter, eftersom dom återanvänds. Dessutom upplever jag att dom allt för ofta får  styra elevernas skolarbete. Fokus ligger mer på att fylla böckerna, än på elevernas lärande.

Sen finns det ju e-läromedel, men dem ställer jag mig tveksam till. E-läromedlen förutsätter att alla har tillgång till dator, vilket alla tyvärr inte har. Mitt största argument mot e-läromedel är ändå; varför skall vi betala för något som redan finns gratis på webben? För e-läromedel kostar.

Min personliga åsikt är att om vi skall förbereda våra barn/elever för det samhälle vi lever i idag så behöver vi lära dem att söka, sortera och kritiskt granska information. Ge dem beredskap att hantera teknik, redskap och hjälpmedel som behövs i det egna lärandet och för att klara vardagen.

Vi behöver uppmuntra elever till nyfikenhet, reflektion och erfarenheter av problemorrienterade frågeställningar. Uppmuntra till ett lärande där själva processen och det egna skapandet av möjliga lösningar är målet. Ett lärande där själva kunskapsmålet kan variera från elev till elev. Ett lärande utan gränser. Jag vill därför ha webben som elevernas källa till kunskap, för det är den i vardagen också. Åtminstone i min familjs vardag :)

Det här förutsätter förstås, liksom e-läromedlen, att alla har tillgång till dator. Hela skoldagen. Jag tycker personligen att salar fyllda med datorer är passé. Datorerna skall finnas i klassen, en för varje elev. Det finns så mycket mer man kan lära sig om ekorren, än det som står i läromedlen. Varför skall vi hindra de elever som vill och kan lära sig mer, än det som skolan/läromedlen förutsätter?

För elever i behov av stöd, på grund av exempelvis läs- eller/och skrivsvårigheter skulle tillgången till dator ge helt andra förutsättningar till lustfyllt lärande. Det finns många tekniska hjälpmedel som kan stöda både läsningen och skrivandet, då man jobbar på en dator. Lösningarna skall naturligtvis anpassas efter varje elevs behov, men visst kunde många elevers lärande stödas med hjälp av mer teknik i skolan. Tänk bara det!

Nu är jag inte den enda läraren som tänker så här. Det finns massor med lärare som har fantastiska visioner om hur lärandet i dagens skola kunde vara om vi hade tillgång till datorer/webben. Våra datorer är ändå av den kvalité att man inte vet om man skall gråta eller skratta. Idag har jag nog närmare till gråt. Den politiska viljan att satsa på datorer och den service som dom kräver, verkar inte finnas. Att både lärare och rektorer protesterar verkar inte ha någon effekt på beslutsfattarna. Men vad vet jag om kommunens andra utgifter? Inte så mycket, men jag protesterar ändå. Utgående från det jag vet. Sen finns det ju skolor som har allt, tror eller hoppas jag. Kommuner där beslutsfattarna har tänkt framåt, på framtidens vuxna. Kan vi få dessa politiker till låns?

Så fastän vi har duktiga, visionära och inspirerade lärare så sitter vi fast i ett datorträsk, som varken inspirerar till lärande, skrivande, läsande eller något annat. Alla vill vi ändå upp härifrån; elever, lärare och rektorer.

Suck, nu måste jag göra något som får mig på gott humör.