Du är värd ett rejält suddgummi!

Dag 67 #Blogg100

Idag vill jag blogga om en sådan enkel sak som suddgummin. Det är märkligt att det finns så många dåliga suddgummin på marknaden. Suddgummin som är helt värdelösa, då dom skall användas till att sudda ut något.

Jag förstår att vissa suddgummin inte har någon annan uppgift än att se roliga, vackra, skrämmande eller fula ut. Jag har också köpt sådana åt Wilma :) för alla vill ju ha dem. Jag också, då jag var en liten söt skolelev.

Sen skall man ändå som förälder gärna se till att barnet även har rejäla, fungerande suddgummin. Helst ett hemma och ett i skolan. För annars får barnet slita så svetten lackar då något gått fel. Jobbigast är det för dem som har svårt med finmotoriken, då går skolboken eller teckningen nästan sönder då dom försöker sudda ut något. Suck. Det ser så jobbigt ut. Jag går alltid fram och hjälper till då jag ser sådant. Helst hade jag donerat eleven ett rejält suddgummi. Det är vi alla värda!

Nu hade jag ju gärna satt ut en bild på ett välfungerande suddgummi. Jag är ju ändå tjänsteman, alltid i tjänst, så jag tar det försiktigt och låter bli. Fegis!

Lärandet på sparlåga

Dag 23 #blogg100

Igår skrev jag om lärare som köper pennor åt eleverna och kalendrar åt sig själva. Material som skolan borde bekosta. Jag uppmanade rektorerna att skärpa sig och förse eleverna och lärarna med det som behövs i arbetet. Fast jag vet att allt inte är fast på den enskilde rektorn.

Idag har jag tyvärr fått läsa två tråkiga skolnyheter, den ena i Västra Nyland. I Hangö (Finland) skall skolorna spara in på pennor, papper, suddgummin och läromedel. Ja, och så maten i hushållslära. Vakna, alla vårdnadshavare, mor- och farföräldrar och pedagoger! Nu gäller det att ställa upp för Hangös framtid. Barnen!

Vem fyller Hangö- elevernas pennfodral?

Dessutom; jag tror att liknande sparåtgärder drabbar lärares privatekonomi. Det har det gjort förr också. Godhjärtade Hangö-lärare rycker ut och köper skolmaterial åt eleverna, pennor och suddgummin. För hur skall eleverna annars kunna jobba i skolan?!  Visst finns det elever som har fler pennor med sig hemifrån, som inte skulle behöva en enda penna från skolan. Samtidigt skall ju skolan vara gratis. Lärarna kan inte utgå från att eleverna har med sig pennor hemifrån. Sen är det ju också ett faktum att det finns många elever som inte får pennor hemifrån. Vad skall eleverna då skriva med?

Vem skall stå för alla suddgummin som går åt, då allt eleverna antecknat i böckerna skall suddas ut? Lärarna??

Den andra tråkiga skolnyheten kunde jag läsa i Aftonbladet . Den gällde Västerviks kommun (Sverige) där lärarna måste städa skolan!? Vad gjorde dom fackliga representanterna, sov dom, under förhandlingarna? Undras när lärarna skall planera skolans verksamhet, så den utvecklas till "världens bästa skola". För det är väl målet? Eller kanske det var "världens renaste skola"? Dessutom har jag förstått att dagens städjobb är rätt avancerat, har lärarna utbildats i hur alla rengöringsmedel etc skall hanteras?

Ja, det säger sig självt att elevernas lärande i Hangö och Västerviks kommun går på sparlåga, det också.

I Västervik måste lärarna kavla upp ärmarna och jaga dammråttor.

Samarbetets baksida

Dag 20 #blogg100

Senaste fredag skrev jag om samarbetets fröjder. Det är ju ändå så, som med det mesta, att samarbetet även har sin baksida.

Vi ordnar ofta möten kring enskilda elevers lärande. Möten där fler yrkesgrupper tillsammans med eleven och elevens vårdnadshavare diskuterar kring elevens lärande. Vi försöker hålla deltagarantalet från skolan så lågt som möjligt. Forskning visar nämligen att vårdnadshavare kan uppleva det som otrevligt, om det är många av skolans yrkesgrupper med på liknande möten. Ibland är det ändå svårt att hålla antalet deltagare lågt.

Då står man inför problemet att samordna mötet. Att hitta en tid som passar alla. Det kan minsann vara ett väldigt frustrerande uppdrag. Ibland känns det nästan omöjligt. Vi skickar e-post efter e-post åt varandra och försöker hitta en gemensam tid. Det kräver ibland en ängels tålamod, av alla. Fast jag antar att det är så på andra arbetsplatser också. Det känns skönt varje gång man lyckats hitta den gemensam tiden. Uppdraget slutfört :)

Dagens tips!

Här gäller det att se vad som passar ihop. Passar barn från tre år och uppåt, men även äldre elever. Det är lätt att skapa intressanta diskussioner utgående från bilderna. På baksidan finns ett pussel, som är lite knepigt. Materialet finns på KSR, Kyrkslätts svenska resurscentrum, att lånas till verksamheterna i Kyrkslätt.

Nätoro, skolans ansvar?

Dag 16 #blogg 100

Igår skrev jag i min blogg Mota nätoro, var närvarande förälder om Umeå universitets pressmeddelande, som gäller barn och ungas oro för innehållet på nätet. Om hur jag som förälder reagerade på rapportens resultat. Sen kan man ju fråga sig, har skolan inget ansvar?

Jovisst, ett ansvar som än så länge är något vagt formulerat. Kanske det blir bättre snart, i och med den pågående revideringen av Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. Faktum är ändå, att det egentligen inte är på den nivån som bristerna finns.

Min åsikt är att skolans ledare borde uppmunta lärare till att använda webben och sociala medier. Istället har det höjts många varnande finger. Jag har till och med hört förslag om att lärare borde förbjudas att vara delaktiga i sociala medier :) det var faktiskt rätt nyligen. Frågan är ju bara hur vi då skall lära våra elever något om internet och sociala medier? För majoriteten av lärarna anser att de har otillräckliga kunskaper om webben och sociala medier, läs exempelvis artikeln i Kauppalehti.

Sen behövs det ju förstås lite teknik, då man skall ge sig ut på webben. Jag läste helt nyligen en artikel, minns inte vilken, som gjorde mig något irriterad. I den kunde jag läsa att det finns ingen orsak för lärare att hänvisa till dålig ekonomi, för att förklara brister i skolans IKT-undervisning. Författaren upplyste läsarna om att skolan kan ju använda de gratisprogram som finns på nätet. Istället för att köpa dyra pedagogiska program. Tack för upplysningen!

Det var ju rätt tydligt att författaren inte arbetar i skolvärlden. För visst finns det skolor med fin utrustning, grattis! Många jobbar ändå med utrustning som knappt ens fungerar som skrivmaskiner. Än mindre att man skulle kunna utnyttja dem till att lära sig mer om webben, sociala medier, Skype och dylikt. Dessutom kan användningen vara begränsad, vissa program går inte att använda.

Ofta är det IT-personal, som arbetar avlägset från skolans verksaamhet, som sätter gränser för IKT-undervisningen. Skype? Nej, det kan inte behövas i skolans datorer! Någon måtta skall det väl vara på vad lärare skall få göra på arbetstid. Tänk, att sån´t händer ännu idag! Så långt bort från BETT, som det kan vara, men ändå här och nu.

Om lärare skall undervisa IKT, måste det finnas modern teknik på skolan och tillgång till de program/sidor som behövs för undervisningen, det mesta är faktiskt kostnadsfritt :) Men fram för allt behövs det tid och fortbildning för lärarna.

Så vad vill jag nu säga med denna text; Jo, mota nätoro, var en närvarande förälder!

Lärares vs elevers box

Dag 13 #Blogg100

Hittills har det inte varit svårt att hitta ett tema för mitt bloggande. Ifall idéerna tryter behöver jag inte mer än titta i Twitter, på mina favoriter, så hittar jag något twitter-tema som jag reflekterat kring. Så här tidigt på morgonen, kl.6.45, måste jag medge att det blev en snabb koll bland gamla Twitter-favoriter. Efter diverse tekniska bekymmer, som sinkade mitt skrivande med 45 minuter, var inspirationen rätt låg. Nu kommer jag inte att bli klar med bloggen, innan jag måste göra mig klar för jobbet :( men jag kom ju mig upp i alla fall :)

På Twitter diskuteras ofta kreativitet och att lärare borde "tänka utanför boxen". Det är ändå svårt, det här. Hur vet vi att en lärare tänker/handlar utanför boxen, utanför sin egen box? Då boxen är olika stor för alla, beroende på faktorer som erfarenhet, kultur och utbildning med mera. Varför måste lärare tänka utanför sin box? Är det ett mål för skolan?

Kanske utgångspunkten behöver vara en annan? Vi behöver kanske bli bättre på att identifiera innehållet i elevernas box och uppmuntra dem till att tänka utanför sin box. Hur ser elvernas box ut? Vad kan eleverna behöva, för att (våga) tänka/handla utanför boxen? Vad behöver eleverna ha/göra/lära sig för att förutsättningarna för att tänka utanför sin egen box skall finnas?

Här kunde jag ju reflektera vidare kring tanken; att ett liknande arbetssätt förmodligen förutsätter att många, men inte alla, lärare måste tänka utanför sin box. Men jag tänker inte reflektera kring det. För jag tycker att mina frågeställningar kring elevens box gav mig alldeles tillräckligt mycket att fundera vidare på. Vad finns i mina elevers box??? När tänker dom utanför sin box? Hur vet jag att dom gör det?

Vadå? Min box? Den har jag just utvidgat den lite. Jag bloggar!!

Läraren, byt format!

Dag 11 #Blogg 100

Igår hittade jag Läraren, som utges av Finlands svenska lärarförbundet, i postlådan. Idag tog jag mig tid att läsa, eller snarare, bläddra genom tidningen. Jag hade förhoppningar om att innehållet skulle ge mig inspiration till dagens blogg.

Först tänkte jag, smått irriterad, att här fanns ju inget att reflektera över, men så ändrade jag mig. Jag insåg plötsligt att innehållet och layouten av Läraren redan länge varit ett irritations moment. Tidningen känns så fruktansvärt tråkig och gammalmodig. Tycker jag, någon annan kanske tycker den är fruktansvärt inspirerande.

Om jag fick önska mig en lärartidning som känns dagsaktuell skulle den skulle vara förslagsvis en e-tidning. Den skulle ha korta artiklar med möjlighet till fördjupning genom länkar till fackliga nyheter, lokala lärarföreningar, aktuella fortbildningar, lärares och elevers bloggar m.m. Möjligheterna skulle vara oändliga.

Jag blir entusiastisk av bara tanken på allt intressant innehåll som kunde finnas med.

Å andra sidan skulle vår familj få ett problem om Läraren ändrade format och inte som som pappersversion. Vad skulle vi då tända brasan med?

Hen har klarat det!

Dag 10 #Blogg100

Idag har jag gjort någon glad. Vilken härlig känsla!

I mitt jobb som speciallärare är det en underbar känsla då man får säga; nu kommer vi inte att träffas fler gånger. Du behöver inte mitt stöd längre.

Det kan ju kännas vemodigt ibland, man fäster ju sig vid sina elever. Samtidigt är det fantastiskt att få visa eleven, allt vad hen lärt sig och att se glädjen i ögonen då hen ser att slutmålet är uppnått. Känslan av att hen har klarat det!

Jag har nämligen tydliga mål för elevens lärande. Då ett mål är uppnått så färglägger vi delmålet i målbeskrivningen grönt. Då ser eleven tydligt hur hen närmar sig slutmålet, steg för steg. 

För jag visar bara vägen, det är eleven som jobbar. Jag tror det är viktigt att elever känner och förstår att det är deras eget jobb som för dem framåt i lärandet. Att eleven själv styr sitt lärande. Då kanske vi får aktiva lärande elever.

Jag har hela veckan funderat på hur jag kan använda appen Vine i mitt jobb. Om det kan användas till något som eleverna eller jag har glädje av. Jag måste ha dålig fantasi. Hittar inget användningsområde. Får följa med utvecklingen i #Vine100, kanske jag får några uppslag där.

Skönt att skriva om hen, lättare än att använda hon/han.

Nu skall jag fira min mans födelsedag :)

Att synliggöra lärandet för eleven

Dag 6 #Blogg100 Att synliggöra lärandet för eleven

Idag hittade jag några papper som påminde mig om ITK-dagarna i Aulanko, senaste vår. Jag var där för att delta i en workshop som arrangerades av Fronter Nordic. Det var en intensiv dag med många presentationer och intressanta föreläsare. Det som gjorde största intrycket på mig var två presentationer, en från Sverige och en från Finland, om skolor där man lagt upp läroplansmålen i Fronter. Här kunde elev, vårdnadshavare och lärare ställa upp individuella mål, följa upp elevens lärande, måluppfyllelse och ge respons på utvecklingen. Det hela gav en mycket god bild av elevens lärande.

Jag tror att det här är en ypperlig metod för att få eleverna att ta ansvar för sitt lärande. Det blir som en blogg över det egna lärandet :) där de egna ansträngningarna för framgång i skolarbetet tydligt synliggörs då eleven kontinuerligt utvärderar sitt arbete. Jag hoppas därför att vi i Kyrkslätt kan ta modell av dessa skolor/kommuner, som jag inte minns vilka de var, efter att den pågående revideringen av grunderna för läroplanen för den grundläggande undervisningen är klar. Jag tror att alla parter skulle uppleva arbetssättet som berikande, erfarenheterna som framkom under IKT-dagarna var också positiva.

De modeller som visades på ITK-dagarna var anpassade för äldre elever, från årskurs sju och uppåt. Jag tror ändå, att det går att utveckla enklare modeller även för de yngre eleverna. För jag tror ju att elever får mer motivation för lärande och skolarbete om de har KASAM (känsla av sammanhang) och ser den egna utvecklingen i lärandeprocessen. Skolan behöver därför bli bättre på att synliggöra elevens lärande och utveckling för eleven. En kontinuerlig uppföljning av det egna lärandet skulle säkerligen vara ett steg i rätt riktning.

Ett liknande arbetssätt skulle förstås bidra till ännu mer dokumenteringsarbete för lärarna, som redan är mycket belastade med administrativt arbete. Jag tror ändå att ett mer målinriktat arbete förutsätter andra arbetsmetoder. Lärare som är mer inriktade på handledning, än vad många är idag. Då kanske det också blir lättare att hitta tiden för den kontinuerliga handledningen, än vad det är idag.

Dags för middag och lite mer jobb :) kan inte bara roa mig

Dag 5 blogg#100 Du har rätt Jens Berg

Jag har läst Jens Bergs krönika i dagens Huvudstadsblad. Jag instämmer i mycket av det han skriver kring läromedlen i dagens skola och elevernas motivation till lärande. Ibland känns det skönt att ändå skriva ner mina egna reflektioner, klargöra för mig själv vad jag egentligen tycker och tänker.

Läromedlen i dagens finlandssvenska skola är föråldrade. Det är omöjligt att hålla läromedlen uppdaterade i samma takt som samhället förändras. Kostnaderna skulle bli orimliga. Min personliga åsikt är därför att vi helt kunde överge dom tryckta läromedlen. Dom känns uråldriga, är dyra och  ofta utslitna och fulla med klotter, eftersom dom återanvänds. Dessutom upplever jag att dom allt för ofta får  styra elevernas skolarbete. Fokus ligger mer på att fylla böckerna, än på elevernas lärande.

Sen finns det ju e-läromedel, men dem ställer jag mig tveksam till. E-läromedlen förutsätter att alla har tillgång till dator, vilket alla tyvärr inte har. Mitt största argument mot e-läromedel är ändå; varför skall vi betala för något som redan finns gratis på webben? För e-läromedel kostar.

Min personliga åsikt är att om vi skall förbereda våra barn/elever för det samhälle vi lever i idag så behöver vi lära dem att söka, sortera och kritiskt granska information. Ge dem beredskap att hantera teknik, redskap och hjälpmedel som behövs i det egna lärandet och för att klara vardagen.

Vi behöver uppmuntra elever till nyfikenhet, reflektion och erfarenheter av problemorrienterade frågeställningar. Uppmuntra till ett lärande där själva processen och det egna skapandet av möjliga lösningar är målet. Ett lärande där själva kunskapsmålet kan variera från elev till elev. Ett lärande utan gränser. Jag vill därför ha webben som elevernas källa till kunskap, för det är den i vardagen också. Åtminstone i min familjs vardag :)

Det här förutsätter förstås, liksom e-läromedlen, att alla har tillgång till dator. Hela skoldagen. Jag tycker personligen att salar fyllda med datorer är passé. Datorerna skall finnas i klassen, en för varje elev. Det finns så mycket mer man kan lära sig om ekorren, än det som står i läromedlen. Varför skall vi hindra de elever som vill och kan lära sig mer, än det som skolan/läromedlen förutsätter?

För elever i behov av stöd, på grund av exempelvis läs- eller/och skrivsvårigheter skulle tillgången till dator ge helt andra förutsättningar till lustfyllt lärande. Det finns många tekniska hjälpmedel som kan stöda både läsningen och skrivandet, då man jobbar på en dator. Lösningarna skall naturligtvis anpassas efter varje elevs behov, men visst kunde många elevers lärande stödas med hjälp av mer teknik i skolan. Tänk bara det!

Nu är jag inte den enda läraren som tänker så här. Det finns massor med lärare som har fantastiska visioner om hur lärandet i dagens skola kunde vara om vi hade tillgång till datorer/webben. Våra datorer är ändå av den kvalité att man inte vet om man skall gråta eller skratta. Idag har jag nog närmare till gråt. Den politiska viljan att satsa på datorer och den service som dom kräver, verkar inte finnas. Att både lärare och rektorer protesterar verkar inte ha någon effekt på beslutsfattarna. Men vad vet jag om kommunens andra utgifter? Inte så mycket, men jag protesterar ändå. Utgående från det jag vet. Sen finns det ju skolor som har allt, tror eller hoppas jag. Kommuner där beslutsfattarna har tänkt framåt, på framtidens vuxna. Kan vi få dessa politiker till låns?

Så fastän vi har duktiga, visionära och inspirerade lärare så sitter vi fast i ett datorträsk, som varken inspirerar till lärande, skrivande, läsande eller något annat. Alla vill vi ändå upp härifrån; elever, lärare och rektorer.

Suck, nu måste jag göra något som får mig på gott humör.

Dag 3 #blogg100

Läste den nyutkomna Läraren igår kväll. Igen var de finskspråkiga eleverna i den finlandssvenska skolan på tapeten. Jag tycker vi skall sluta ställa dom två språkgrupperna mot varandra. Varför kan vi inte vara glada över att fler finskspråkiga vill att deras barn skall gå i finlandssvensk skola? Det är ju helt fantastiskt om fler vill att deras barn skall gå i svenskspråkig skola! 

Min dröm är att vi välkomnar alla som vill komma till våra finlandssvenska skolor. Att vi hjälper de tvåspråkiga och enspråkigt finskspråkiga eleverna genom att stöda deras utveckling av både det finska och svenska språket, för det stöder deras utveckling av färdigheter i svenska. 

Jag önskar också att elever från enspråkigt finskspråkiga hem skulle få läxhjälp i skolan, efter skoltid, av någon som talar både svenska och finska. Ett utvidgat ordförråd i finska stöder elevens utveckling av  det svenska ordförrådet. Det skulle kännas fantastiskt bra om vi kunde erbjuda dessa elever en skolgång som ger dem goda erfarenheter av lärande och växande i en finlandssvensk skola! Tänk hur fint det är med människor som är tvåspråkiga och som sprider intresset för vårt språk vidare.

Lärarnas avsikter är goda, men då resurserna är knappa räcker inte orken alltid till. Den finlandssvenska skolan behöver stöd för att komma vidare och ut ur denna evigt pågående diskussion, känns det som. Många av dessa åtgärder är egentligen inte så resurskrävande. Här behövs en rejäl knuff åt rätt håll  Vem kan ge den? Hur skulle det vara med ett initiativ från Utbildningsstyrelsen? 

Jag vill inte att våra finskspråkiga elever skall gå ut från vår skola med dåliga upplevelser av det egna lärandet och känslan av att inte räcka till.

Dessutom önskar jag mer samarbete mellan speciallärarna i de svensk- och finskspråkiga skolorna. Vi behöver hjälp i arbetet med att stöda de elever som har en stark finskspråkig bakgrund. Hur kan vi samarbeta kring dessa elever? Vem ger oss tid och möjlighet för sådant samarbete?

Om jag fick önska mig något av Utbildningsstyrelsen så skulle det vara ett nationellt projekt där vi utvecklar våra arbetssätt och stödformer för just dessa elever. Men sådant är inte politiskt korrekt har jag förstått. Alltid är det någon som upplever att det är orättvist om man satsar mer på en specifik grupp. Klagomålen skulle väl vara att man satsar mer på

1. de svenska skolorna
2. de finskspråkiga eleverna
3. de tvåspråkiga
4. familjer som valt en skola med annat undervisningsspråk än hemspråket (då får dom väl ta konsekvenserna)

Men jag står för min politiskt inkorrekta åsikt, för något måste göras. Det enda jag bryr mig om är att eleverna får erfarenheter som uppmuntrar till ett livslångt lärande. Hoppas någon klokare kommer på en politiskt korrekt lösning, snabbt.

Tjiling, nu måste jag göra mig klar för jobb!