#Blogg100, en spark i baken

Dag 50 #Blogg100

Både min man och jag har konstaterat att bloggen påverkar vår tidsuppfattningen. Tiden flyger iväg fortare än någonsin. Det känns som om jag började blogga för ett par veckor sedan, men nu sitter jag och skriver blogg nummer 50.

Hittills har skrivandet förlöpt helt smärtfritt. Jag brukar mer eller mindre skriva som jag tänker. Då tar själva skrivandet inte så länge. Å andra sidan är det säkert någon som anser att innehållet är därefter, mest betydelselöst.

Det gör inget, för trots mitt kanske meningslösa babblande, så upplever jag att bloggen bidragit med ytterligare en dimension i mitt eget lärande. #Blogg100 har dessutom gett ett bra flyt i att skriva blogg. Det känns som om det skulle vara enkelt att fortsätta blogga även då #blogg100 är avslutat. Att delta i #blogg100 har varit en bra spark i baken :)

En nyårsraket till äran för min femtionde dag som bloggerska.  Bilden är från Kyrkslätt centrum,  nyårsafton 2012-13. 

Sen tar jag mig kanske inte den tid som det skulle behövas, för att bloggens innehåll skulle vara mer analytisk. Eller vad det nu är en blogg skall vara. Det kanske kommer, sen på sikt. Då jag inte bloggar varje dag. Vem vet vad som komma skall.

Å andra sidan kan ju en blogg vara som min. Korta reflektioner kring min vardag. Svårare än så är det inte att blogga :)

Något för alla

Dag 49 #Blogg100

Jag har blivit ombedd att prata kring läsning på en föräldrakväll som Hem och Skola arrangerar i Winellska skolan. Det skall bli riktigt trevligt. Det är ännu några veckor kvar tills dess, men funderar redan smått på hur jag skall bygga upp min station.

Det är ju ofta så att de föräldrar som kommer på liknande tillställningar redan läser för och med sina barn. De föräldrar som jag verkligen önskar att jag skulle nå, stannar vanligtvis hemma.

Jag kommer bland annat att förevisa olika hjälpmedel för elevernas vårdnadshavare.

Så jag måste anpassa mig efter besökarna. Jag vill komma med något nytt. Besökarna skall inte behöva känna att de redan vet allt jag har att berätta. Fast föräldrarna behöver kanske också bekräftelse, på att dom gör rätt. Det måste jag också ge :) För det känns alltid skönt. Att bli bekräftad.

Jag vill ha 3D!

Dag 48  #Blogg100

Läste för ett tag sedan fler bloggar och rapporter om BETT13 i London. Det som många skrev om och som jag lade på minnet var det här med 3D-print. Tänk vilka möjligheter det ger!

Först tänker jag på praktiska ämnen, så som textilslöjd och tekniskslöjd, som kan bli mer teoretiska. Sen tänker jag på matematik, som kan bli mer praktiskt med 3D-teknik. Ja, matematik kan ju bli riktigt spännande om man utnyttjar 3D-tekniken. Jag myser vid bara tanken på allt skapande som kan initieras i matematiken.

Och då jag tänker riktigt intensivt, så ser jag ju härliga möjligheter i alla läroämnen. Tänk om man hade tid för att skriva ner alla sina uppslag :) Hoppas min dotter får uppleva 3D-tekniken redan i grundskolan!

För det finns ju redan, helt gratis, fler program som ger oss möjlighet att rita i 3D. Jag vet ändå inte hur vanligt det är att man ritar i 3D i våra grundskolor.

Tänk sen, då eleverna gör upp en planritning i 3D, skriver ut den och slutligen förverkligar planen. Det skulle ju verkligen vara en fantastisk satsning på lärande av färdigheter, istället för kunskapsinlärning.

Jag vill ha ny dator och 3D-skrivare!

Njuter av uppmärksamhet

Dag 47 #Blogg100

En av dom mest fantastiska sakerna med att vara speciallärare är att man får träffa många elever enskilt. De flesta elever njuter av uppmärksamheten och ibland är det t.o.m. svårt att få iväg eleven ut på rast :)

Alla behöver en vuxen att prata med.

De som jag aldrig träffar blir ju vanligtvis lite avundsjuka på den uppmärksamhet andra elever får. Så en av de vanligaste frågorna jag får är; När ska du träffa mig, då? Det är inte alltid så trevligt att svara på den frågan. Jag önskar jag hade mer tid och faktiskt kunde sitta ner och prata med alla elever. För det är så många som har ett stort sug efter vuxenkontakt. Någon vuxen som lyssnar.

Hörselskydd, lite känsligt ibland

Dag 46 #Blogg100

Det här med hörselskydd för barn i förskolan eller elever i skolan är ofta lite känsligt. Vissa anser att det är helt förkastligt att man anser sig behöva liknande hjälpmedel. Andra tycker att det är en bra lösning om barnet/eleven gillar att ha på sig hörselskydden.

Kyrkslätts svenska resurscentrum lånar ut hörselskydd till de verksamheter som behöver.

Själv kan jag ju se att i dessa krassa ekonomiska tider har barn- och elevgrupperna en tendens att bli större. Då blir det även mer oljud i gruppen och ibland har vissa barn/elever svårt att hantera denna kakofoni, av röster och annat buller. Varför inte då ta hjälp av hörselskydd om barnen/eleverna vill använda dem?!

Positiva uppmaningar!

Dag 45 #Blogg100

I Winellska skolan finns det positiva uppmaningar uppsatta på väggarna, lite här och var. Dom gör mig på gott humör. Jag upplever att dom är så mycket trevligare än alla förbud som skulle vara ett alternativ till dessa skyltar.

Den här är uppsatt i korridoren där åk 1-6 rör sig. 

Denna uppmaning finns i samma korridor och visst rörde sig alla tyst där, då jag tog bilden under lektionstid :)

Snart får vi göra en ny skyllt "Rekommenderas varmt att man har ytterkläder på". För det är inte långt kvar tills vårsolen börjar värma ordentligt och då är det många som "glömmer" ta på sig ytterkläderna då de går ut på rast. Skorna brukar också tas av! Barfotabarn på skolgården i april, det brukar vi få se ibland.

Så, nu är frågan. Klarar jag av att låta bli att spionera på min dotter. Hör hon också till dem som snabbt kastar av sig ytterkläderna, genast solen värmer lite mer? Hmm, jag tror ju hon gör det. Men är jag en spionerande förälder? Neeej, så lågt kan jag väl inte sjunka?!

Gemensam tystläsning

Dag 44 #Blogg100

Tänkte idag på hur tystläsningen såg ut då jag gick i grundskolans lägre klasser, årskurserna 1-6. Den såg annorlunda ut, än vad den gör idag.

Min skolgång började 1977 i Generalhagens skola i Lovisa och fortsatte sedan från årskurs tre i Seminarieskolan i Ekenäs. Under min skoltid hade vi inget som kallades bänkbok. Vi hade tystläsning och vanligtvis läste alla samma bok. Pojkar som flickor.

Seminarieskolan i Ekenäs.

På den tiden var klasserna ofta rätt stora. Vad jag minns var vi kring 36 elever i min klass. Rätt så många elever alltså, men ändå läste alla samma bok. Det var många exemplar av varje titel, som skulle köpas in till skolan. Men man gjorde det! Jag tror inte att det är så vanligt idag.

Då alla läst klart diskuterade vi vad vi läst, efter varje kapitel. Jag njöt nog av det, bokmal som jag var redan då. Sen är det ju ett faktum, att den tidens diskussioner inte kanske var lika livliga som idag. Jag tror ändå att diskussionerna var lärande.

Liknande läsrutiner är nog rätt ovanligt idag. Jag tror att många av dagens elever missar chansen att gemensamt utveckla en medvetenhet om de metakognitiva processerna i läsningens olika skeden. I och med att man inte tar sig tid för den gemensamma tystläsningen och diskussionerna där efter.

Eller kanske det inte handlar om tid? Kanske mer om ekonomiska resurser? Eller tanken om att alla skall få läsa en bok de själva valt? Vad vet jag, vilken förklaringen är, men det är tråkigt att man inte läser mer tillsammans i skolan. Alla kan ju läsa enligt sin nivå och läsa en vanlig bok, lättläst bok eller talbok.

För vad är bäst för eleven? För elevens färdigheter i läsning? För elevens upplevelse och tolkning av texten? För elevens metakognition? Jag bara undrar.